Jag har sedan barnsben levt i en familj som älskar musik. Båda mina föräldrar var nämligen präster och vi var därmed mycket i kyrkan. Jag minns hur jag under varje gudstjänst var så imponerad av kantorn som både spelade piano och orgel och hur förundrad jag var över hur det kunde låta så vackert. Jag bestämde mig därmed när jag var 10 år gammal att jag skulle bli grym på att spela piano och försöka förundra människor lik som kantorn i kyrkan hade förundrat mig som liten.
Det hela började med att jag skrevs in på musikskolan i stan och vi började lära oss pianonoter. Detta tyckte jag var ganska tråkigt eftersom det inte alls lät som när kantorn spelade i kyrkan när jag var yngre. Jag fick mitt första piano när jag var 11 år gammal och kunde numera sitta inne på mitt rum hela eftermiddagarna efter skolan och öva på vad pianoläraren gett mig i läxa för veckan.
Ljuv musik
Det blev allt mer roligare när vi fick börja spela mer fritt men tack vare att vi lärt oss pianonoter så blev jag också mer intresserad av att spela på egen hand och framförallt spela melodier jag kommit på själv. Jag spelade under hela min ungdom och spelar än idag. Det står en ståtlig flygel mitt och min sambos lite för trånga vardagsrum men oj vad vi gillar det. Jag gillar att sätta mig och spela och min sambo njuter när jag börjar fingra på tangenterna.
Pianonoter satte med andra ord grunden i den pianist jag är idag. Även fast det bara blev en hobby, jag blev aldrig någon mäktig kantor i kyrkan nämligen, så tycker jag det är lika fantastiskt oavsett. Att kunna dela med sig av en känsla genom musik är nämligen det mäktigaste som finns.